fredag, mars 31, 2006

Känguru i Dalarna


En vit känguru sågs i dag i Skattungbyn i Orsa kommun

AndersSven som till vardags bor i Noppikoski men som var på tillfälligt besök hos en faster i Skattungbyn ville fånga det märkliga djuret men innan han kunde få i gång sin snöskoter hade kängurun försvunnit i skogen ovanför Harabacken.
Hur kängurun tagit sig till byn är oklart, möjligen är det samma djur som för ett par år sedan sågs i trakten av Filipstad. Den har tydligen tagit sig till norra Dalarna. Under vägen har den väl på något sätt mött en partner för den bar en unge på magen.

PärsJohan i Långgården som är intresserad amatörfotograf lyckades med konststycket att ta en bild i snövädret och vi är glada över att kunna visa den här på sidan.



I bystugan i kväll den 1 april kl 1900 blir det möte, där folk skall diskutera om de skall gå skallgång för att kunna fånga kängurun. Man menar att det nog skall bli lätt att fånga djuret eftersom det just nu är bra spårsnö. Byborna uppmanas att ställa upp med skramlor och annat så att en skallgångskedja kan ordnas. Men det är bråttom. I det område där kängurun sågs försvinna härjar som bäst en stor flock vargar.

Går det inte att fånga djuret levande så får det väl skjutas, säger en representant för jägarna. En uppstoppad känguru skulle ju passa fint intill Unntorpabjörnen som står i träffrummet intill affären.

torsdag, mars 30, 2006

Besök



En resenär stiger in. Han har med sig en klyvyxa och en hopfälld sågbock, men inte nog med det, han har chokoladdoppat tunnbröd också.
- Du vill ha kaffe, säger jag.
- Jo för fan säger han

tisdag, mars 28, 2006

Trött


Sitter här och hänger framför datorn. Jag har just tittat på Riksdagens öppna utfrågning om den nya skuldsaneringslagen. Anna-Lena Ringstål som representerade Riksförbundet Fattiga Riddare, gjorde ett övertygande intryck . Det kändes att hon var väl insatt och engagerad i hur skuldsatta människor har det. Jag blev nästan kär i henne!
Gubbarna från Justitiedepartement och Konsumentverket med fler verkade rätt tröga, tur att de bara fick prata i tio minuter.
Gäsp!
Borde nog gå och lägga mig. Valpen ligger på bäddsoffan och den stora vovven i min bästa länsstol. Det är fantastiskt att hundar kan sova så mycket som de gör. Men samtidigt kan de ju också maximera sin aktivitet när de vill. Jag lämnade dem i dag i tre timmar när jag var i byn och hälsade på tant doktorn, jo det var en kvinna. Hon är polska och arbetar på vårdcentralen. Jag har väntat i över en månad för att få en tid. Tänkte att det nog är bra om man gör någon allmän undersökning någon gång. för en månad sedan när jag ville komma till doktorn så mådde jag nämligen illa stup i ett. Hade helt enkelt tappat aptiten.
Jag tittade misstänksamt på mina B12 tabletter och tänkte att det nog var dem jag blev illamående av. Prövade att inte ta dem några dagar, men mådde illa ändå.
Tänk om jag fått cancer! Ingen aptit och illamående, det är väl illavarslande. Så jag ringde doktorn. Det blev att vänta en månad, usligt.
Det som irriterar mig är att nu när jag mår bra igen då fick jag komma.
Nå, jag har nog kommit på vad sjukan berodde på. Ett skadat knä som varit svullet och imflammerat i månader. Nu när det är bättre så mår jag inte illa. Kan det vara så enkelt?
Nå, ja jag skall till vårdcentralen igen och lämna lite blodprov så att de får se att det inte är något och jag lugnar ner mig.

Varför heter det vårdcentral? Här i min lilla by borde det ju heta sjukstuga. Så hette det ju alltid förr. Var det för enkelt att kalla det sjukstuga? Personligen så tror jag att det har något med landstinget att göra. Byråkraterna har väl någon gång gjort någon rationalisering och bytt namn på hela surven.
"Alla sjukstugor skall bort! Vi kan inte ha sådana enkla anläggningar längre. Nu skall vi erbjuda en bra vård!"

Borde jag inte gå och lägga mig nu?! Måste bara lägga hundmat i blöt och ladda vedspisen först och så droicka en mugg av det goda vatten som finns i kranen här. Det smakar nästan som om man drack direkt ur en fjällbäck.

Gäsp! gäsp!

torsdag, mars 23, 2006

Ministeraffärer - dimridårer

Freiwaldsaffären och andra affärer verkar konstruerade för att skapa dimridåer för de verkliga problemen som många människor lever med.

Det är över en halv miljon människor som finns registrerade i kronofogdens register. Där finns människor som är evighetsgäldenärer. Hur de än försöker att betala på sina skulder så blir de aldrig fria för att räntor och avgifter ökar snabbare än vad de kan betala.

Som lagarna fungerar i dag så stämmer det inte med vad vi menar med humanitet. Vi menar ju att den som är skuldsatt skall på olika sätt för möjligheter att bli av med sina skulder och kunna börja om för att slippa leva i misär och kanske på socialhjälp.

En del menar att folk är så slarviga med sin ekonomi och att de därför får skylla sig själva, men orsakerna kan vara många. Det handlar nog inte om slarviga och kriminella personer utan om helt vanliga medborgare som haft otur i livet, ett kraschat företag, en skilsmässa eller kanske ett olycksfall. Orsakerna kan vara många.

Den skuldsaneringslag som nu finns är enligt många helt otillräcklig. Regeringen kommer nu med ett förslag till ett förbättrat förfarande när det gäller skuldsanering. En utfrågning om detta kommer i riksdagshuset fredag 28 mars.

Men förslaget är inte tillräckligt bra, säger Kerstin Gemborg till Göteborgs Posten. Hon menar att det skall vara kortare tid i betalningsplanen. Det är inte klokt att äldre skall behöva leva med skuldsanering i fem år.
Det skall heller inte krävas lika gamla och omfattande skulder för att skuldsanering ska bli aktuell. Nu lever de som skuldsaneras på ett för litet belopp

Kerstin Gemborg bildade år 2003 föreningen Fattiga Riddare. I föreningen finns människor som själva är skuldsatta och som hjälper sina olycksbröder/systrar.
Det sker en omfattande handel med avskrivna skulder. Inkassobolagen skär pengar med täljkniv och metoderna för att driva in skulder är inte alltid så korrekta. Anmälningarna mot inkassobolagen har ökat så mycket att Finansinspektionen i januari kom ut med en rapport om saken.

Enligt min mening är skuldsanering något som kommer till alldeles för sent. Det blir som att stämma i bäcken och inte i ån.
Politikerna borde i stället fundera över varför folk blir överskuldsatta. Här handlar det om de förföriska metoder som finansbolagen använder i annonser för att förmå folk att låna mer. Det senaste är att låna pengar via mobilen.
Men det handlar även om det märkliga system där den som är skuldsatt straffas med allt högre avgifter för att förmås betala. Det blir ju till slut en så stor snöboll att rulla att det bli omöjligt. Inkassolagen behöver ändras och handeln med gamla skulder bör förhindras. Staten skall inte hjälpa råkapitalismens hyenor att tjäna pengar på svårt skuldsatta människor.

Detta tycker jag är viktigare att diskutera än ministrars avgång.

måndag, mars 20, 2006

Det smakar as igen



Nyligen kom en folder från Coop med rabattkuponger. Där fanns mat från olika delar av världen och texterna löd, Det smakar Mexiko, Frankrike osv.
Men priset tog nog Det smakar Asien. Jag höll på att skratta på mig. Om man ser det i skrift är det väl ok men om man uttalar det så blir det ju direkt missvisande. Vad tänker reklammakarna på?

fredag, mars 17, 2006

Utbränd?

Det kan man bli utan att man fattar att man blivit det. Egentligen gillar jag inte ordet utbränd, jag tycker nog att överstressad är bättre, eller varför inte överstimulerad.

Själv blir jag lätt överstimulerad. Jag ser att något är fel i samhället och vill göra något åt det. Först tänker jag att jag bara skall skriva någon liten grej om det, sedan blir jag så intresserad och bestämmer mig för att ta reda på mer. vad är orsakerna? Vad kan man göra åt det osv?

Så är jag i gång
Läser på, surfar på nätet för att hitta mer information, skriver texter och därmed är jag fast. Har jag otur så är det någon som frågar mig om jag kan vara med i föreningens styrelse. Numera har jag lärt mig (tror jag) att säga nej. Jag har varit med i många föreningar under åren och det har alltid slutat med att jag blivit - utbränd!

Stress kan också göra att man begår fel, man har för bråttom helt enkelt
En gång för sådär trettio år sedan drev jag ett företag som servade tryckerier. En kund hade ringt och deras tryckpress stod still, kunde vi möjligen snabbt få fram en ny tryckplåt till dem?
När den var klar kastade jag mig i bilen och drog iväg. Det gick undan genom staden. Vid ett övergångställe gick en gammal man långsamt över. Jag tvärnitade.
En televerksbil som hängt med i min snabba takt hann inte med utan körde rakt in i min baklucka. Min bil blev skrot och jag fick åka till sjukhus för kontroll. Den gamla mannen klarade sig, han vände sig inte ens om.

En annan gång var vi på väg till Köpenhamn med kompisar
På färjan mellan Hälsingborg - Helsingör så skulle vi ha öl och smörgås. Det var kö vid den enda lucka som var öppen. Strax innan vi skulle lägga till i Helsingör så fick vi vår mat. Kompisarna var som vansinniga trots att de visste att vi hade tio minuter på oss att äta. De packade ner mackor, ställde öppnade ölflaskor i påsar och rusade iland. Någon upptäckte att det gick ett tåg om tio minuter och det blev en stressad vandring till tåget. Där inmundigades mackor och öl.
På kvällen fick jag hicka. Alla påstår att det var jag som druckit för mycket. Det märkliga är att jag inte haft sådan hicka sedan tjugo år tillbaka. Jag kände att det var stressen som slog till igen. Det blev någon gammal återstimulans på det som min kropp har upplevt tidigare. Signalen att något var fel.

Nu går jag ut med hundarna och njuter av det vackra vårvädret, det är lugnande.

onsdag, mars 15, 2006

Överskuldsättningen och Fattiga Riddare

Alltför många människor har i dag en överskuldsättning och utsätts för allt hårdare påtryckningar av inkassobolagen. Nu har gäldenärerna bildat en förening.

Det finns en lukrativ och utbredd handel med fordringar. Gamla skulder köps och säljs och inkassobolagen driver även in preskriberade fordringar. Gäldenärerna har svårt att värja sig för bolagens inkassometoder. Det senaste året har anmälningarna mot inkassobolagen ökat hos såväl Finansinspektionen som Datainspektionen. Finansinspektionen har rapporterat om detta i en rapport den 20 februari 2006 Dnr 05-8352-399 2006:3.

Trots att Finansinspektionen http://www.fi.se rapporterat om de problem som handeln med förfallna fordringar medför för gäldenärerna så anser man att citat: Handeln med fordringar fyller i grunden en sund "städfunktion" slut citat.
Finansinspektionen menar vidare att citat Den verksamhet som inkassobolagen driver utgör ett nödvändigt bidrag till att upprätthålla en god betalningsmoral i samhället. Slut citat.
Finansinspektionen slår också fast att hårt skuldsatta personer hålls fast i skuldfällan och att det inte är ovanligt att man kräver på skulder som uppkommit under 1980 - och tidigt 1990-tal. Finansinspektionen är vidare emot att preskriptionstiderna ändras, åter igen med motivering om betalningsmoral.

Fattiga Riddare, en förening för överskuldsatta
En dag år 2003 hade Kerstin Gemborg fått nog av alla skuldkrav och satte in en annons i en tidning. Det blev starten på föreningen Fattiga Riddare. Man började verksamheten i Göteborg och fick på kort tid 300 medlemmar, men folk från hela landet ville vara med och det bildades lokalföreningar i många kommuner. Därför bildades Riksförbundet Fattiga Riddare.
På föreningens hemsida http://www.fattigariddare.se finns även ett öppet forum där man kan läsa om de praktiska svårigheter människor har vid krav från inkassobyråerna.
Inkassobolagen försöker även att driva in fordringar som är avskrivna. Det kan vara svårt för en gäldenär att förstå alla turer och man pressas att betala trots att det är felaktigt.
Högsta domstolen har nyligen i ett mål slagit fast att om man betalar och inte vet att skulden är preskriberad så återuppväcks ej skulden. Dom Ö 2723-01. Därmed gick HD emot inkassobolaget.
Gäldenären hade i detta fall gått med på att betala utan att veta att skulden var preskriberad. Domen kommer nu att vara prejudicerande.


Föreningen växer så det knakar
I dag har Förbundet Fattiga Riddare nära 2000 medlemmar och fortsätter att växa. Förklaringen till detta beror troligen på att minst en halv miljon människor finns registrerade i Kronofogdens register och att många av dessa är i förtvivlade situationer. Många lever på eller under existensminimum.

Allmänna Arvsfonden stöder Förbundet Fattiga Riddare och förbundet har därmed fått möjlighet att projektanställa kompetent folk, bl a Dan Jerring och Anna-Lena Ringstål, båda har arbetat på Kronofogdemyndigheten och Anna-Lena Ringstål har tidigare varit med vid tillkomsten av nuvarande skuldsaneringslag.
http://www.arvsfonden.nu/Pages/NewsArticlePage____15468.aspx

Konsumentverket har också avsatt pengar till Förbundet Fattiga Riddare.
I Göteborgs stads tidning "Vårt Göteborg" kan man läsa om detta. Där framgår också att 50,000 göteborgare finns i kronofogdens register.
http://www.vartgoteborg.se/prod/sk/vargotnu.nsf/1/ovrigt,hart_tryck_pa_kommunens_budgetradgivare

Tidningsartiklar om Kerstin Gemborg
http://www.expressen.se/index.jsp?a=231060
http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,654164,00.html
http://www.icakuriren.se/ArticlePages/200509/05/20050905141353_Icak970/20050905141353_Icak970.dbp.asp

Tidningsartikel om Dan Jerring
http://www.tidningenbroderskap.se/index.php?page=9&ar_id=2167

Förslaget till ny skuldsaneringslag kommer i en öppen utfrågning
Tisdag 28 mars kl. 9.30-13.00
Lagutskottet håller en öppen utfrågning om förslaget till ny skuldsaneringslag (prop. 2005/06:124).
http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=5664&utskutfrID=830&utskutfrrm=200506

Fattiga riddare förkastar förslaget till ny skuldsaneringslag
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=176169

måndag, mars 13, 2006

Marsmorgon


Hundarna väcker mig klockan fem, valpen behöver ut. Det är nästan 20 grader kallt. Mamma håller vakt på trappan medans valpen gör sina behov. Det skulle inte falla den gamla hunde in att gå ut i den kalla snön, nej hon kan hålla sig ett tag till. Husse kryper snabbt ner i den varma sängen igen och valpen passar på att ta mors favoritplats i länsstolen. Mamma står och tittar på henne några minuter och går sedan och lägger sig på filten i stället.
Vid sjutiden går vi upp. Det är kallt inne. I köket är det bara +10 grader. Men när vedspisen brunnit några minuter blir det varmt och skönt. Hundarna får sin frukost och husse går och duschar.
Så blir det frukost. Det blir te och mackor som vanligt. Vi sitter på kökssoffan alla tre och vid slutet på varje macka får hundarna var sin liten bit. Plötsligt far husse upp, en bild!
Utanför fönstret går solen upp och den lyser vackert på rimfrosten.
Fram med kameran, bilder tas rakt genom fönsterglaset.
Klockan var 07,51 och en ny fin dag blev det.

lördag, mars 11, 2006

jojjes blog

jojjes blog
Personlig sida, djupa tankar och ilska blandat med iaktagelser, ibland obekväma.

Spanarna är trams

På lördag förmiddag går ett radioprogram i repris i P1. Det heter Spanarna.
Några personer diskuterar hit och dit och det skall verka som om de kommer med tips och råd om kommande trender. Själv har jag irriterat mig många gånger på allt larvigt som sägs och till slut kunde jag inte hålla mig. Jag skrev till dem och fick svar.
--------------------------------
To: spanarna@sr.se
Datum 24 feb 2006
Jag har kanske inte helt förstått tanken bakom programmet Spanarna men det verkar som om man på ett något virrigt sätt försöker att säga sanningar genom att ta upp aktuella problem. För mig verkar det som om deltagarna har sina erfarenheter mest från den stockholmska kändisvärlden, men jag kan ju ha fel.

Om jag har rätt i att programmet i botten har någon sorts ideal som innebär att visa hur verkligheten ser ut, så vill jag föreslå att ni diskuterar hur folk i gemen har det i vårt land.
----------------------
Svar 25 feb 2006
Det är möjligt att jag gör dig besviken men vår ambition är inte att "säga sanningar". Det är redan så många andra som sköter den saken.

Idén bakom Spanarna är inte djupsinnig. Den går ut på att tre personer - våra spanare - skall försöka att göra var sin prognos rörande vår framtid på basis av iakttagelser i vår vardag - gärna iakttagelser som i stort sett alla har möjlighet att göra.

Vill du veta mer så rekommenderar jag vår hemsida.

För övrigt känner jag inte riktigt igen detta att våra spanare i första hand hämtar sina erfarenheter ur Stockholms "kändisvärld", och jag kan inte hitta något i programmen som talar för den saken heller. Och jag tror inte att någon av dem känner sig särskilt attraherade av att umgås i någon kändisvärld.

mvh
Ingvar Storm
--------------------------
så här står det på Spanarnas hemsida
citat
Spanarna visar vägen in i framtiden
En panel med tre ovanligt skarpsynta personligheter försöker avläsa tendenserna i det vardagliga bruset, för att sedan presentera sina framtidvisioner för lyssnarna. Inget är dem främmande. Allt, högt som lågt blandas i skön förening.
I Spanarkretsen träffar du kända profiler som Jonas Hallberg, Göran Everdahl, Jessika Gedin, Calle Norlén, Helena von Zweigbergk, Per Naroskin, Åsa Holmström, Sissela Kyle och Johan Hakelius m.fl. slut citat

2006-03-10
Jonas Hallberg: Kunskapsförakt bakom demokratisk mask. Susanne Ljung: Hundägaren - ett flockdjur som viftar på svansen. Göran Everdahl: Japan tar över
2006-03-03
Göran Everdahl: Vanskligt flyg blir trygg vardag. Jessika Gedin: Plagiat och kreativa lån. Jonas Hallberg: Frisyrer avslöjar truliga män och glada kvinnor.
2006-02-24
Jonas Hallberg: Höstens val - en ädel tävlan. Jessika Gedin: Smal kultur vill bli bred. Göran Everdahl: Individualister förenas i kollektiv.
2006-02-17
Göran Everdahl: Teknikbesvikna söker nya svar. Helena v Zweigbergk: Piller och pulver istället för pannbiff. Jonas Hallberg: KU = Kan Utvecklas.
2006-02-10
Calle Norlén: Bli inte vid din läst. Sissela Kyle: Kungahus, såpor och deckare räddar kulturarv. Johan Hakelius: Postmoderna dubbelgångare väntar runt hörnet.

Min kommentar:
Detta är kvalificerat trams som inte borde gå i den seriösa kanalen P1.

fredag, mars 10, 2006

Rädd att bli sövd


Jag sparkar med benen och försöker komma loss men den kalla fuktiga trasan dränkt med eter pressas hårt över min näsa och mun, så blir allt svart. På Mörby lasarett hade man sagt till mina föräldrar att jag måste ta bort en körtel bakom näsan och som barn fick jag finna mig i vad de gjorde. Jag vaknade upp på en bädd med min mor intill mig och glömmer aldrig den fasansfulla upplevelsen trots att det är över femtio år sedan.

Tjugo år senare vaknar jag upp ur en annan narkos denna gång på Toraxkliniken vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och jag kunde inte röra mig. Det smakar lök i munnen och kroppen är alldeles förlamad, men min hörsel är desto skarpare. Jag hör människor prata runt mig och plötsligt ett kraftigt rapande ljud, det är när de för ner tuben i min strupe och jag får enorma panikkänslor, så blir det alldeles svart. Uppvaknandet var i något vitt kallt rum och rätt snabbt efter detta transporterades jag som ett kolli i en ambulans till Rehnströmska sjukhuset där jag var inlagd för lungproblem. Jag var rökare på den tiden.

År 2001 och det är åter dags att sövas. Denna gång är det läkarna på Lundby sjukhus i Göteborg som skall ta kommando över min kropp. Jag kommer att bli reducerad till ett föremål utan värde och vilja.

Redan när läkaren berättade om den nödvändiga operationen så slog jag larm.
- Jag är dörädd, sade jag.
Man uppmanade mig att berätta detta för narkosläkaren.

I fjorton dagar hade jag oroat mig. Jag hade berättat för min omgivning om min förestående operation och om min rädsla och jag hade till och med skrivit ett testamente. Därmed tyckte jag att jag har förberett mig väl, men min ängslan var ändå alltid närvarande i mina tankar. En natt såg jag framför mig hur den där tuben kördes ner i min strupe och hur de med knivar började karva i mitt inre, men så tvingade jag mig att pressa bort sådana bilder.

En måndagsmorgon gick jag på darrande ben in på kliniken. En mycket vänlig kvinnlig läkare ville nu göra en kort undersökning, men jag fick kräkreflexer när hon ville titta i min hals. Med bedövningsvätska så gick det bättre och hon konstaterade att operation faktiskt var nödvändig, jag hade papilliom på stämbanden.
Lätt uppskrämd och med den beska bedövningsvätskan rinnande i halsen vandrade jag upp till operationsavdelningen för inskrivning och inläggning.



- Här är ditt rum och din säng, sade en vänlig sköterska och jag berättade än en gång om min rädsla. Hon lyssnade vänligt och sade att hon skulle föra detta vidare till narkospersonalen. Efter ett tag kom hon in och gav mig ett par piller som skulle göra mig lugnare och frågade om jag ville prata med narkosläkaren.
- Nej, för all del, sade jag. Jag vill inte prata med dem. Se bara till att detta går fort!

När hon gått så kände jag hur det stack till på min vänstra handled och jag skrapade instinktivt bort det. Det var en mörk fläck som jag först trodde var torkat blod men som senare visade sig ha mängder av röda ben, en fästing! Jag hade fått den under morgonens promenad med hunden. Jag klämde sönder den och placerade på en servett. Jag tänkte att om jag berättade om den så hade de nog trott att jag fått hallucinationer.

En stund senare släntrade en grönklädd man in och satte sig på sängkanten. Han presenterade sig som Anders och var narkossköterska. Han ville höra om min rädsla, sade han. Jag hade svårt att berätta för gråten satt i halsen men till slut berättade jag om mina upplevelser på Toraxkirurgen på Sahlgrenska för trettio år sedan.
Anders såg länge på mig och frågade
- Har du berättat för någon om denna upplevelsen tidigare, någon psykolog eller så?
Jag sade att jag nämnt det direkt efteråt men att ingen verkade ta någon större notis om det. Sedan dess har jag hållit mig så långt borta som möjligt från allt vad läkare och sjukhus heter.

Anders gick, men efter några minuter återkom han och körde mig med min säng in i operationsavdelningen. Han hämtade en flaska med dropp och satte sig sedan på sängkanten igen. Där satt han och småpratade medan han med van hand applicerade en manschett omkring min arm för att kunna sätta en kanyl in i mitt vänstra armveck. Det kändes knappt.
Så frågade han igen om mina upplevelser av tidigare narkos och då kom jag ihåg händelsen i min barndom. Anders log lite och menade att jag tydligen hade förträngt den.

En något äldre man likaledes klädd i grönt dök upp vid min sida och presenterade sig som narkosläkare. Han sade att de gaser man använde i slutet av 1960-talet hade haft just de problemen att patienterna inte blev ordentligt nedsövda och vaknade upp men nu hade man mycket bättre saker.
Jag tänkte att, så säger de ju alltid och i normala fall hade jag kanske inte trott honom men nu började jag väl att bli lite medgörlig av tabletterna.
Anders sprutade åter in något och jag kände att jag blev lite varm och dimmig i huvudet. Det började vid hjässan och spred sig nedåt, men så försvann känslan.

Sängen rullades in i rummet bredvid och jag flyttades över på en obekväm bår. Hela rummet kändes skrämmande, den smala båren och de stora lamporna i taket. De fixerade min höger arm och jag kände en svag panik komma, det var nämligen den armen som de använde på Thoraxkliniken. Men Anders pratade och pratade med mig, det kändes som en kompis. Han hade ju också släkt i Strömstad.
Jag fick ta loss min arm och klia mig på näsan. Så pratade de om att söva mig men narkosläkaren sade att de nog skulle vänta till doktorn kom. Men då var min uppmärksamhet helt borta.

När jag vaknade på intensivvården så låg jag åter i sängen och kände mig förvånansvärt klar i huvudet. Rummet hade vänliga gula draperier och det kändes rätt skönt. Jag hade ingen huvudvärk som jag trott, men var torr i munnen. En sköterska spryade någon vätska i munnen på mig och kollade blodtryck osv. Hur länge jag låg där vet jag ej säkert men kanske någon timme, sedan körde de in mig i mitt rum.

Nu fick jag en isglass och ett glas vatten och det smakade helt underbart. Jag ville gå på toaletten och fick göra det om jag inte låste dörren, sade sköterskan. Men jag svimmade inte utan satte mig sedan i sängen och läste lite veckotidningar. Något märkligt var det dock. Gång på gång somnade jag till över tidningen och hade mindre drömupplevelser. Detta höll på i flera timmar.

Så kom de med lite mat, spagetti, rårivna morötter och mikrade ärtor. Till detta fick jag en äcklig sås. Den åt jag ej, för det gick inte att se vad det var och den luktade inte gott. På blåbärskrämen hade de hällt sötmjölk men den hällde jag i ett glas och åt krämen. Den var god.
Några timmar senare fick jag två ostmackor och en kopp te och halv tio somnade jag gott.

Klockan sex nästa morgon vaknade jag och det var en pina att vänta ända till åtta för att få kaffe och macka. Jag körde ju buss på den tiden och gick ju upp tidigt. Jag var van att äta frukost halv fyra på morgonen.

Klockan nio var jag på återbesök hos den kvinnliga läkaren och det visade sig att det var hon som opererat mig. Jag fick mina förhållningsorder som går ut på att jag inte får tala på två veckor. Jag har ju ett sår intill stämbanden och det behöver läkas. Annars mår jag oförskämt bra nu.

Sedan detta skrevs har jag sövts och opererats ett tiotal gånger. Man vänjer sig.
Nu verkar det emellertid som jag är bra. De senaste två åren har läkarna inte kunnat hitta några fel varken på stämband eller i näsan. Det verkar som att de lyckats bota.

torsdag, mars 09, 2006

Var positiv - lev lycklig

Tankar under duschen

- Du borde läsa en bok av Peale, sade Almida Elmberg, innan hon gick ur min bil.
Jag hade kört henne hem efter en kvällskurs i reklam. Hon var en gammal kvinna med mycken erfarenhet och hade arbetat med reklam och marknadsföring i USA. Nu undervisade hon på en handelsskola i ämnet reklam. Av någon anledning kom vi varandra nära trots den mycket stora åldersskillnaden. Jag brukade köra henne hem på kvällarna, för vi skulle ju åt samma håll. Det hände ofta att vi satt en stund i bilen och pratade.

Under denna tid i livet hade jag det mycket jobbigt. Mitt företag var konkursmässigt och själv blev jag sjuk och for ut och in på en lungklinik för att jag hostade blod. Äktenskapet var trassligt. Tidningar kunde jag inte längre läsa eftersom alla olyckor och elände i världen lades på mina axlar. Kort sagt så var jag deprimerad, fast det begrep jag inte.

Jag gick till en bokhandel och köpte boken av Peale. Den hade titeln ” Var positiv – lev lycklig!”. Författaren var en amerikansk präst med namnet Norman Vincent Peale. Han propagerade för ett nytt sätt att tänka. Jag som alltid tidigare bara hört präster tala om synd och elände, fann plötsligt att här var ett budskap som jag kunde ta till mig.
Som barn fick man ju läsa aftonbön och följa med till kyrkan. Konfirmeras skulle man ju också men jag vill påstå att jag inte blev övertygat religiös. Det blev jag ju heller inte av att läsa Peale men jag lärde mig ett nytt sätt att tänka. Detta nya sätt har varit mitt stöd i hela livet och är så ännu idag.

Det har skrivits mängder av böcker på temat ”Var positiv!” men de jag läst har inte givit mig så mycket som just Peale. Han har lärt mig att ett ord eller en fras som man upprepar för sig själv i svåra stunder blir ett stöd som gör att man orkar att gå vidare.

Vi gör inte rätt mot oss själva när vi låter sorg och elände bygga bo i våra tankar. Det är ju fasligt lätt när man får någon motgång att börja tycka synd om sig själv. sedan undergrävs självförtroendet och det blir allt svårare att ta sig upp ur den djupa brunn som svarta tankar för ner i.
På något sätt är det så att när något går en emot så är det lättare att öka på eländet än att stå emot det. Peale visade mig en metod som motverkade det.

Det är alltid med viss tvekan som jag berättar om den metod som jag använder för att förhålla mig positiv i svåra stunder. Speciellt har jag funnit att om jag berättar att den har sin grund i något religiöst så backar folk. Antingen beror detta på att människor i allmänhet har negativa upplevelser av präster och det kyrkliga livet eller också lyckas jag inte framföra det på rätt sätt. Men här skall jag nu göra ett försök att visa hur metoden fungerar.


Mycket av de goda kunskaper som lärs ut inom religiösa kretsar strävar till att ge levnadsvisdom, men samtidigt har det genom århundradena varit så att uttolkarna av läran fått makt över människorna och sedan utsatt dem för olika former av förtryck. Det är naturligtvis så att vi alla då och då funderar över vårt leverne och om vi kan bli bättre som människor och nå framgång.

Framgång – vad är det? Är det att ha mycket pengar och leva ett ekonomiskt bekymmersfritt liv eller finns det andra sätt att tolka ordet ”Framgång”.
I bland när man träffar folk så skryter de med att deras barn har blivit så duktiga. De har tagit fina examina eller fått fina jobb. Just detta att barnen verkar ha det materilt bra är för många föräldrar mått på deras egen framgång.
Men med mitt sätt att se det så är ”Framgång” något som innebär att jag håller mig själv över vattenytan. Jag vill inte bli deprimerad och nedtryckt. Nej – jag vill känna att jag kan gå rak i ryggen och ha en stolthet över mig själv som lyckas med det jag föresätter mig.

Under min skoltid så flyttade mina föräldrar flera gånger. Jag rycktes upp ur en gemenskap med andra barn och kastades ut bland helt nya. Detta skapade en osäkerhet som i tonåren fick som följd att jag blev mobbad i skolan.
Barn kan ju vara elaka och den som inte är likadan som gruppen blir hackkyckling. När jag började skolan på 1940-talet så skulle alla talfel rättas till. De som läspade eller skorrade skulle läras att tala riktigt. Fröken Carlsson hade sina egna metoder för att förmå barnen att lära sig att talla korrekt, dvs den svenska som talas i Stockholmstraken. Hon drog oss i håret om vi inte gjorde som vi var tillsagda. Men min skorrning beror troligtvis på att mitt talorgan är annorlunda. Jag kunde aldrig lära mig att säga R på rätt sätt utan låter som en skåning eller en fransman trots att jag ej under min uppväxt haft några möjligheter att höra folk tala så.

Denna taluppfostringsmetod satte emellertid sina spår. När jag i tidiga tonåren gick i skola i Alingsås så var det givetvis min skorrning som tilldrog sig uppmärksamhet och barnen började reta mig. Osäker som jag var drog jag mig undan men då blev det ännu värre. Då fann man fel på mina kläder och elever från äldre klasser hjälpte till att göra rasterna till ett helvete. Lektionerna var också svåra. Jag har alltid haft svårt för huvudräkning. Denna svaghet fick jag lida för. Trolle vår matematiklärare gick in för att hacka på de svaga eleverna. När han lämnade ut resultatet av en provräkning så kunde han säga:
- Jaha, och så kan jag konstatera att Jojje är sämst som vanligt!
Mina klasskamrater hånskrattade och jag fick ytterligare förstärkt min tro på att jag var oduglig i matematik.

Senare i livet, dvs vid samma tid som jag mötte Almida Elmberg, så fick jag klart för mig att jag faktiskt ej var dålig. På handelsskolan hade vi nämligen bokföring och jag var hela tiden den bästa eleven. Då fann jag grunden till ett självförtroende.

Vi är det vi tror oss vara. Om man uppfattar sig som sämst så uppför man sig också på ett sätt som gör att andra människor behandlar en illa. Omvänt gäller att människor som verkar framgångsrika och säkra på sig själva blir väl bemötta. Det fungerar så och därför gäller det att försätta sig i ett tillstånd som innebär att man faktiskt tycker att man själv är bra och att man är framgångsrik även om det är mätt med egna mått.

Det här med att man uppför sig så som man uppfattar sig själv kan åskådliggöras på följande sätt.
När vi tar på oss fina kläder så kan vi känna att vi är finare och mera värda. Klä ut dig till clown och du uppför dig automatiskt så som du uppfattar att en clown gör. Tag på dig en polisuniform och du känner att du har makt att bestämma.

Vårt mentala liv kan styras i den rikning som vi själva vill, eller bromsas från att dra iväg åt ett håll som vi inte vill. Men för att man skall kunna styra åt rätt håll så måste man ju givetvis vara medveten om att det är möjligt coh sedan måste man lära sig hur man kan göra. Man måste ta på sig den mentala kostym som ger en självförtroende.

När man arbetar som försäljare, med åtföljande krav på försäljningsresultat så är det många gånger lätt att tappa självförtroendet. Man tror helt enkelt att man inte kan sälja eftersom ingen köper av en. Jag har arbetat med försäljning av varor och tjänster under många år. Stundtals drabbades jag av ett märkligt fenomen.

Jag var helt enkelt rädd för att göra veckans första besök. I stället för att besöka kunderna så gjorde jag andra saker och intalade mig själv att jag skulle nog göra kundbesök senare. Det hände att jag stannade på hotellrummet en hel dag bara för att jag var för rädd att göra kundbesök. Där satt jag och hittade alla möjliga fel på mina produkter och mina kunder. När jag sedan gjorde besök dagen därpå så fick jag till min förvåning ändå order och förbannade mig själv som hade förlorat en hel dag. Botemedlet mot denna åkomma fann jag till slut. Jag planerade alla besök och sände i förväg ett kort till mina kunder med uppgift om vilken dag jag skulle komma.

Det är naturligtvis ej så att man kan läsa en bok och sedan i nästa ögonblick bli förvandlad. Min förändring har tagit nästan hela livet och jag är inte färdig ännu. Vid olika tider i livet är man också mer eller mindre mottaglig för påverkan.
Jag har märkt att det är när jag mår som sämst i mentalt hänseende som jag lättast kan ta till mig förändringar som lyfter mig. Egentligen är det ganska enkelt. Varför skall man vilja förändra livet när man är lycklig och mår bra. Därför har jag funnit att det faktiskt är bra med motgångar då och då. Det är nämligen då som jag kan lyfta mig själv i håret och gå stärkt vidare.
Jag har Peales böcker i min bokhylla samt en bibel. När jag har läst i dessa så har jag gjort understrykningar med rödpenna. När motgångar kommer så behöver jag bara slå upp någon bok och där finner jag något ord eller någon mening som passar. Denna lilla kick hjälper mot lättare motgångar.

Bibeln, sade jag. Peales teknik går ut på att man skall finna ord som ger tröst i bibeln och stryka under dem. Man kan gärna finna sitt favorit citat och lära sig det utantill. Denna text upprepar man för sig själv gång på gång tills den sitter som gjuten i medvetandet. När en till synes oöverstiglig svårighet kommer så upprepar man sitt citat tyst för sig själv. Jag använder följande citat ” Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”. Det har en märklig förmåga att ge mig lugn och styrka.

Nu räcker det inte bara med ett citat.
Man kan behöva fundera på sitt levnadssätt i övrigt. ”Säg mig vad du äter och jag skall säga dig vem du är” är ett citat som dyker upp ur minnet när jag skriver dessa rader. Det ligger faktiskt något i det. Kroppen är ett livsnödvändigt organ. Utan en fungerande kropp så lever vi ej. Ändå är det märkligt att vi kan stoppa i oss all möjlig bråte utan hänsyn till vilka effekter det har på kroppen.
Allt vad vi äter och dricker skall ju inte bara passera mage och tarm utan också sönderdelas och ut i vårt blodomlopp för vidare transport till bla hjärnan. Människor med förankring i hälsorörelsen hävdar att många av våra sjukdomar beror på felaktig kost och alla de tillsatser som industrimaten innehåller.

När man dricker alkohol, eller kaffe så kommer de kemiska substanserna att påverka hjärnan. Jag har märkt att om jag dricker för mycket kaffe under dagen så kan jag faktiskt bli nervös och nedstämd. Dagen efter en fest är jag trött och fattar inte så bra beslut som jag skulle vilja. Det är visserligen roligt att sitta några stycken och festa men med åren har jag blivit allt mer försiktig eftersom jag tycker att priset är för högt. Då menar jag inte priset på sprit utan effekterna efteråt. Jag har den uppfattningen att gifternas negativa verkan ej försvinner förrän efter flera dagar.

Aldrig någonsin har jag känt att jag haft så klara tankar som under en fjällvandring. Man vandrar i flera dagar och dricker bara klart friskt fjällvatten. Ansträngningen, svettningen och den lugna naturen är renande för själen.

Texten skrevs 17 sept 1997

Vad är en äkta kompis?


En gång för många år sedan när jag fjällvandrade så lärde jag känna en kille från Göteborg. Vi hade var sitt tält och gjorde sällskap några dagar. då blev vi bra kompisar. Jag tyckte att jag hade funnit en vän för livet.
Sedan gick många år och vi hade ingen kontakt, men en dag träffades vi och det märkliga inträffade att det var som om åren försvunnit. Vi kom varandra lika nära som tidigare. Vi umgicks regelbundet och tog ibland långpromenader då vi kunde ventilera våra problem, män emellan.
Han gifte sig med en yngre kvinna och vi fortsatte att umgås. Även jag flyttade ihop med en dam. Men så flyttade min vän långt från staden. Bara några mil i och för sig men det blev svårare att träffas.

Genom den kvinna jag flyttat ihop med lärde jag känna en annan man. Han var en helt annan typ än min fjällkompis men vi hade rätt kul i hop. Våra familjer umgicks.
Min nya vän ville att vi skulle ha någon sorts mansklubb och vi bildade en förening som provade pilsner. Vi var bara tre i föreningen, jag min fjällkompis och så min nya vän.

Lite då och då hade vi våra träffar och hade rätt kul i hop. Men med tiden märkte jag att min fjällkompis allt mer avlägsnade sig. Vad det berodde på vet jag ej, men han hade svårigheter på jobbet, blev besviken över hur han blev hanterad där osv. Det gick så långt att han blev sjukskriven en tid med nervtabletter. Läkarna älskar ju att skriva ut piller, det är enklare än att försöka gå till botten med orsakerna.

Hur som helst så umgicks vi fortfarande och mina kompisar hjälpte mig varje år med en aktivitet i jobbet. Det var en helg en gång om året och vi hade rätt trevligt. Inga fruar var med, bara vi killar och det jobb vi skulle göra.

Så får några månader sedan separerade jag från min sambo. Det gick inte längre, hon och jag var som man säger inte längre på samma våglängd. Det tar ett tag innan man upptäcker sådant, i mitt fall tio år.
Jag bestämde mig för att flytta. Mina kompisar blev sura och kunde inte förstå att jag kunde överge min sambo. Jag försökte förklara men man vill ju kanske inte alltid gå för långt in i personliga detaljer. Därför förstod de väl ej.

Hur som helst så talar de inte längre med mig. Jag har ju flyttat från staden och betraktas av dem som en svikare. Två försök har jag gjort att förklara för jag tycker ju att det är tråkigt att tappa kompisar, men de fryser ut mig. Det gör faktiskt ont.
Min missgärning handlar ju inte om våld eller terror mot min sambo. Jag klarar bara inte längre av att leva med henne. Men mina kompisar behandlar mig som om jag var en missdådare.

Mest besviken blir jag nog på min fjällkompis för jag trodde verkligen att han var min vän.

Nå jag får leva med det, vad kan jag göra mer?
Jag umgås med mina hundar i stället, de sviker aldrig!

Fattiga riddare utsätts för komplott

För några år sedan kom en mycket skuldsatt kvinna till Kronofogden. Hon behövde hjälp med att ordna upp sin ekonomi. Ett resultat av besöket blev att hon startade föreningen Fatttiga Riddare.
http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,654164,00.html
http://expressen.se/index.jsp?a=231060
Link
Eftersom hon bodde i Göteborg så blev det ju där föreningen började sin verksamhet. Göteborgs stad tyckte att detta var ett lovvärt initiativ och beslutade att ge föreningen bidrag till hyra, telefon osv.
Ryktet om att skuldsatta människor hjälpte andra mot inkassobolagens förtryck spred sig och i dag har föreningen medlemmar i hela landet.
Eftersom verksamheten nu kommit upp i en sådan storlek så kunde givetvis inte grundaren klara av allt jobb själv. ett par personer med förflutet från Kronofogdemyndigheten erbjöd sig att hjälpa till.
Allmänna arvsfonden gick inLink med projektpengar så att de kunde arbeta i föreningen. Men Arvsfonden ställde också krav på att det skulle bildas en riksförening, man kunde ju inte stödja en lokal förening. Så i all hast ordnades ett möte där Riksföreningen Fattiga Riddare bildades och en interimstyrelse tillsattes. Denna skulle på sedvanligt sätt bytas ut vid ett årsmöte, men med interimsstyrelsens hjälp skulle Fattiga Riddare kunna hålla farten uppe när medlemmar strömmade till från alla håll och begärde hjälp och råd.
http://www.sr.se/cgi-bin/isidorpub/PrinterFriendlyArticle.asp?artikel=709786&programID=212

Men i detta läge hade Riksföreningen Fattiga Riddare börjat bli ett hot mot de mäktiga inkassobolagen. De företag som handlade med gamla skulder och som med hårdhänta metoder driver in pengar. De går till och med så långt att de försöker bluffa folk och begär att avskrivna (preskiberade) skulder skall betalas.

Nu började svårigheterna för Föreningen Fattiga Riddare, och vem som ligger bakom problemen kan man bara gissa.
Vid ett möte i Göteborg tog några personer över Göteborgsföreningen.
De bildade även själva en egen riksförening med en ordförande i Gävle.
De startade smutskastningskampanjer på olika diskussionsforum och skapade en allmän förvirring.
En dag kom utbrytarna till föreningslokalen i Göteborg och försökte med polishjälp att tillskansa sig medlemsregister och andra handlingar.
De kapade hemsidan http://www.fattigariddare.se och startade en egen hemsida med samma namn där enda skillnaden var ett bindestreck.

Men sammanhållningen bland de övriga medlemmarna är stor. De litar absolut på Kerstin Gemborg som är föreningens grundare och arbetar vidare för att hjälpa varandra.

Låna tills du dör !





I direktreklamen översköljs vi med erbjudanden om lån. Banker och andra kommer med förföriska erbjudanden. Det är bara så lätt att låna!

Situationen känns igen från tidigare och den slutade med bankkrasch på 1990-talet. Staten gick in och "hjälpte" bankerna med många miljoner för att de skulle kunna överleva. Alla lån som ansågs svåra att driva in hamnade i speciella bolag.

Bankerna som nu gör rekordvinster har aldrig betala igen pengarna till staten.
Lånen som hamnade i saneringsbolagen har handlats med och sålts till olika inkassobolag som köpt tillgångarna billigt och som nu med mer eller mindre aggressiva metoder driver in pengarna från människor som lever på ruinens brant. Bolagen ser en stor framtid i denna marknad. Finansinspektionen tycker att det är bra att det handlas med gamla skulder, även om det kan vara en viss fara för gäldenärerna (de som skall betala).

Om detta kan man läsa i en rapport som myndigheterna Finansinspektionen http://www.fi.se och Datainspektionen gjort tillsammans http://www.datainspektionen.se/

I rapporten framkommer också att det har blivit fler anmärkningar mot inkassobolagen och en av orsakerna är att de försöker driva in fordringar som är avskrivna, preskriberade.





onsdag, mars 08, 2006

Besök

När jag sitter här så skäller hunden.
En gammal Saab har parkerat utanför och in kommer Kjell!

Skön kväll


Åtta pilsner, vilken lycka. Det vattnas i mun. Jag känner redan smaken av den underbara humlen. I Tjeckien kan de verkligen brygga pilsner. Det är annat det än det blask som vi erbjuds i Sverige.
Det här blir en trevlig kväll!

Lätt förvånad


Lätt förvånad är jag över hur enkelt det är att skaffa sig en bloggsida.
Detta är nu det första försöket och jag prövar med att även lägga in en bild.