- Minnesord hunden Asta
≈
Asta kunde konsten att tala med blicken.
Sista bilden, Asta ligger på en bår hos veterinären
Hon föddes i en syskonskara om 7 valpar, den 15 juni 2005, hemma i mitt sovrum på Bohus-Björkö. Hennes mamma hette Moster Beda.
På hösten 2005 när Asta var 4 månader så flyttade vi till Skattungbyn. Hundarna åkte med mig framme i lastbilshytten. Asta låg på golvet och Moster Beda på sätet.
På vägen upp gick lastbilen sönder så vi fick tillbringa natten på kontorsgolvet till en verkstad i Kristinehamn. Men det gick bra. Hundarna låg intill mig och på morgonen gick vi promenad i området. På kvällen kom en ny lastbil och vi fortsatte resan till Skattungbyn.
När vi kom fram och gick in i huset så gick Asta in i ena rummet och bajsade på golvet, jag hade missat att rösta henne innan vi gick in i huset.
När Moster Beda avled så skaffade jag en ny labrador, den heter Beda och kommer från Hedemora.
Moster Beda och Asta har varit med på flera resor med husvagn. Under en smålandsresa var det så varmt att hundarna skulle få svalka sig i en sjö. Direkt efter att vi stannat så rusade Asta ner och kastade sig i vattnet. Hon simmade rakt ut i sjön så att jag måste kalla på henne för att hon skulle komma in. Men det var inga problem, hon har alltid varit lydig. Hon har alltid älskat att bada och simma.
Olle och Magnus tar farväl av Asta
Asta var en stor personlighet.
Hon kunde konsten att tala om för mig vad hon ville, bara genom att titta på mig.
Det senaste halvåret har hon sackat efter när vi gått promenad. Jag har trott att det berodde på att hon blivit äldre, men naturligtvis har leverproblemen legat bakom. Vi besökte veterinären i Mora den 14 augusti. Jag trodde att Asta hade fått ett ben som fastnat i tarmarna. Röntgen visade på att det inte var så. De tog blodprov och konstaterade att Asta hade allvarliga problem med levern. Veterinären sade att hunden var mycket sjuk och menade att om jag åkt till Falun så kunde de där göra ultraljud för att kolla hur det var med levern, eller också borde jag låta hunden somna in.
Det kom som en chock och jag ville ju ta ordentligt farväl av Asta innan beslut. Så vi åkte hem, men först fick hon vätskeersättning och dessutom smärtlindrande. Jag fick med mig tre tabletter som hon skulle ha var åttonde timma.
Väl hemma så fick mina vänner Olle och Magnus Bengtson ta farväl. Sedan fick Asta ligga på min soffa. Hon var så trött och orkade bara ibland lyfta på huvudet. Det kändes plågsamt och jag tittade till henne då och då. Hon ville inte äta något och heller inte dricka. Så fick hon ligga i sin koj över natten och hon låg i samma ställning hela tiden.
Nästa dag hade jag ont i magen av ångest. Äntligen kom Olle och vi kunna åka in till veterinären. Olle och Magnus fick lyfta Asta på en filt in i bilen. I Mora fick i låna en bårvagn så att vi kunde komma in på mottagningen. Tina Pedersen heter veterinären om först gav Asta en insomningsspruta. Sedan sprutades en drog in via en kanyl och på ett par minuter var Asta död. Hon blev 13 år och två månader gammal.
När vi kom hem så hade Magnus grävt en grav intill platsen där Moster Beda ligger, under äppelträdet. Där vilar nu mor och dotter.
