Vad är en äkta kompis?

En gång för många år sedan när jag fjällvandrade så lärde jag känna en kille från Göteborg. Vi hade var sitt tält och gjorde sällskap några dagar. då blev vi bra kompisar. Jag tyckte att jag hade funnit en vän för livet.
Sedan gick många år och vi hade ingen kontakt, men en dag träffades vi och det märkliga inträffade att det var som om åren försvunnit. Vi kom varandra lika nära som tidigare. Vi umgicks regelbundet och tog ibland långpromenader då vi kunde ventilera våra problem, män emellan.
Han gifte sig med en yngre kvinna och vi fortsatte att umgås. Även jag flyttade ihop med en dam. Men så flyttade min vän långt från staden. Bara några mil i och för sig men det blev svårare att träffas.

Genom den kvinna jag flyttat ihop med lärde jag känna en annan man. Han var en helt annan typ än min fjällkompis men vi hade rätt kul i hop. Våra familjer umgicks.
Min nya vän ville att vi skulle ha någon sorts mansklubb och vi bildade en förening som provade pilsner. Vi var bara tre i föreningen, jag min fjällkompis och så min nya vän.

Lite då och då hade vi våra träffar och hade rätt kul i hop. Men med tiden märkte jag att min fjällkompis allt mer avlägsnade sig. Vad det berodde på vet jag ej, men han hade svårigheter på jobbet, blev besviken över hur han blev hanterad där osv. Det gick så långt att han blev sjukskriven en tid med nervtabletter. Läkarna älskar ju att skriva ut piller, det är enklare än att försöka gå till botten med orsakerna.

Hur som helst så umgicks vi fortfarande och mina kompisar hjälpte mig varje år med en aktivitet i jobbet. Det var en helg en gång om året och vi hade rätt trevligt. Inga fruar var med, bara vi killar och det jobb vi skulle göra.

Så får några månader sedan separerade jag från min sambo. Det gick inte längre, hon och jag var som man säger inte längre på samma våglängd. Det tar ett tag innan man upptäcker sådant, i mitt fall tio år.
Jag bestämde mig för att flytta. Mina kompisar blev sura och kunde inte förstå att jag kunde överge min sambo. Jag försökte förklara men man vill ju kanske inte alltid gå för långt in i personliga detaljer. Därför förstod de väl ej.

Hur som helst så talar de inte längre med mig. Jag har ju flyttat från staden och betraktas av dem som en svikare. Två försök har jag gjort att förklara för jag tycker ju att det är tråkigt att tappa kompisar, men de fryser ut mig. Det gör faktiskt ont.
Min missgärning handlar ju inte om våld eller terror mot min sambo. Jag klarar bara inte längre av att leva med henne. Men mina kompisar behandlar mig som om jag var en missdådare.

Mest besviken blir jag nog på min fjällkompis för jag trodde verkligen att han var min vän.

Nå jag får leva med det, vad kan jag göra mer?
Jag umgås med mina hundar i stället, de sviker aldrig!