lördag, april 07, 2012

Hönsminnen från 1800-talet

Ur Kristian Torins barndomsminnen


"Dum som en höna", — är ett uttryck, som ofta används, när frågan gäller att fälla ett omdöme om en persons förstånd och duglighet. Jag vill emellertid sluta mina kreaturshistorier med en liten hönshistoria, varvid framgår att ovannämnda för hönsen nedsättande tillmäle är falskt. — Jag kan ju framdraga många men det får räcka med en.
Som bekant är lägger en höna, när hon får sköta om sig som hon vill, vid pass tolv ägg. Så lägger hon sig på dem för att få kycklingar. Men de praktiska människorna har funnit det nyttigare att få mången tjog ägg än ett halvt tjog kycklingar. Därför plockas äggen från reden — blott att ett eller två lämnas kvar. Så fortsätter hon att värpa, ty hon vill ha antalet fullt. Men det blir aldrig mer än två. Då gör hon sina slutsatser: "här övas skalkastycke, och jag skall betala med samma mynt". Så giver hon sin rede på båten, tillika med de två äggen, söker upp en plats inom eller utomhus, där hon ansa sig kunna få vara fredad för plundrare.


Och nu en historia i saken. Ett av våra bästa höns hade tagit sig för att lura oss. Hon hade övergivit icke blott hönshuset utan alla hus och vrår vid gården och begivit sig annanstädes bort — det förstod vi. Så skulle jag vakta henne och se vart hon tog vägen. Hon märkte försåtet — gick bland de andra hönsen låtsande "som om det rägnat" — och så var hon försvunnen. Hon hade också alldeles laggt bort vunnen "skräppa", sedan hon värpt. Så narrade hon mig, när hon fann, att jag följde henne "hack i häl". Hon kröp in i en rishög. Jag sprang in och berättade för mor, att jag lyckats finna hennes rede. Men när vi kommo ut för att samla ägg, fanns där varken ägg eller höna. Då beslöt jag att besegra henne en annan dag och icke ett ögonblick taga blicken från henne. Då segrade jag. Dock var segern ringa ty i stället för att gå till sitt rede, släppte hon ägget där hon gick. Och så avgick hon nu med seger, och blev obevakad. Och så om några veckor kom hon kacklande segerglad i spetsen för tio små rara kycklingar.
Jag kunde ju ur minnet framdraga åtskilligt mera från mitt sysslande med kreaturen; ty under det jag tecknat en händelse hava flera kommit fram i minnet.Men detta får vara nog. Men än en torde redan börjat tröttna på mina djurhistorier. Dessutom torde i fortsättningen av Barndomsminnen möjligen en och annan bit inkomma liksom förut skett. — Och slutar jag nu dessa sammanhängande djurberättelser med några ord av en mångprövad och mångförfaren man: Fråga dock djuren de skola lära dig, Och himmelens fåglar skola säga det. Job. 12:7.

K.T.


Kristian Torin var min farfars far född 1837, död 1916

Denna text skrev han för en tidning, men den hann inte bli publicerad och kom i retur till dödsboet efter Kristians död.

Inga kommentarer: