Gräslig sjuka

Denna drabbar tydligen mest storstadsbor när de förflyttat sig från sin ordinarie bostad till landet. Vid ankomsten upptäcker de att gräset har växt. Något sådant kan man som storstadsbo inte tillåta. Högt gräs med blommor, nåja bara maskrosor än så länge är en styggelse. Det bryter mot golfbaneidealen eller är det kanske gräsklipparföretagens vackra broschyrer som visar vägen.




Nu kan det väl vara accepterat om vederbörande nöjer sig med att klippa gräset framför dörren och på den plan där familjen vistas men se det räcker inte. Då hade det ju gått bra att använda en vanlig handjagare eller kanske till och med en liten eldriven svävare. I skjulet står en frustande åkgräsklippare och väntar. Den vill ut och tugga gräs och storstadsbon kastar sig upp, tar på hörlurarna och sätter på radion. Här skall åkas!
Gamla gubbar blir unga på nytt. Nu får man återuppleva trampbilen. Det är tur att någon satt en gräsklippare under bilen för annars fanns ju inget motiv för att åka runt i timmar.


Så kör man då inte bara planen intill huset utan hela tomten, gärna lite vid diskesrenarna också, nej vänta! De skall ju behandlas med en motordriven grästrimmer. Allt skall vara plant och vacker, inte ett strå får sticka upp. När man är klar så gör man det för säkerhets skull en gång till men denna gång på diagonalen så att det säkert blir jämt.
Nästa morgon visar det sig att några grässtrån trots behandlingen har rest på sig och detta skapar givetvis stress. Det blir säkrast att åka ännu en gång så att det blir jämt och fint.
Det märkliga är att grannen smittas av bullret. Även han har en åkbar klippare och bearbetar sin gräsmatta.

Det är detta som heter Pingst och som kallas "hänryckningens tid".
Det borde naturligtvis byta namn till gräsryckningens tid.