Att separera är jobbigt. Även om det inte sker med hugg och slag så blir det kvar frågor som aldrig blir besvarade. Varför flyttar du? Vad har jag gjort?
När man inte vill ställa till bråk utan bara snabbt vill komma i väg så blir det omöjligt att svara på frågorna.
Men sedan arbetar det undermedvetna. Vissa dagar är det oro och ångest.
Själv skall jag nu hämta det sista av mina grejor och jag har ångest för detta.
Varför det? Jag behöver ju inte ha dåligt samvete. Jag vet ju att jag ställt upp till max, men det finns gränser, jag orkar helt enkelt ej mer.
Så var jag hemma hos min kompis. Vi killar har alltid svårt att prata om sådana här saker men han och jag har under åren alltid haft fullt förtroende för varandra och jag vet vad även han har gått igenom.
- Du är ett offer, sade han. Du har fått något som kallas för offermentalitet. Det innebär att du någon gång i din ungdom eller barndom har fått lära dig att osjälviskt ställa upp för andra, även om du själv kommer att gå under.
Jag drar mig till minnes en händelse i barndomen när familjen tog ett krigsbarn "som det var synd om". Jag som var lillpojken och i sjuårsåldern fick plötsligt en storebror som alla ömkade om och som det var synd om. När jag bråkade med honom så fick jag alltid bannor och reda på att "det var synd om honom".
Efter Ungernkrisen tog familjen åter en pojke in i hemmet. Det var en ungrare som hade flytt undan sovjetmakten. "Det var synd om honom". Men då hade jag hunnit bli äldre och brydde mig inte så mycket om detta.
Min första fru var otrogen och kom hem och var gravid. Hon påstod att hon inte visste vad barnets far hette. Jag förleddes att ta på mig faderskapet för "det var ju synd om barnet". Gissa om jag mått dåligt för detta i alla år.
Många år senare tar jag hand om en annan kvinnas son som skadat sig i en olycka. Det var fruktansvärt krävande. Jag lade massor av tid på att ordna så att killen skulle få ett bra boende och vård för sina bestående skador, i stället för den misär som han levde i. Under hela denna tid var modern skeptisk till mitt agerande och kritiserade hela tiden allt jag gjorde. Själv kallar hon det för "man måste väl kunna diskutera". Jag däremot har upplevt att jag aldrig fått någon ordenlig erkänsla för vad jag gjort.
Efter tio år har jag fått nog och flyttat!
Ändå blir det jobbigt att nu hämta resten av mina saker. Jag vill inte ha några frågor, det går ju inte att besvara. När man på tio år inte har kunnat få förståelse så är det för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar