Fjällen botar stress

Man kan resa till fjällen på flera sätt. Här är en beskrivning av en flygresa.
När man stressar för mycket så mår man inte bra. Till slut går något sönder. Detta fick jag erfara, efter en elva timmar lång resa en gång när jag skulle ha semester.

Det var den 17 juli 1986. Jag skulle till fjällen och vandra. Det skulle bli skönt att få koppla av i lugnet och tystnaden. Nationalparken Padjelanta ligger väldigt långt bort från Göteborg och det tar tid att ta sig dit. Jag hade varit där flera gånger och kommit dit antingen med egen bil eller med tåg. Att åka bil dit från Göteborg brukade ta ett par dagar för att jag hälsar på hos goda vänner i Orsa. Med tåget tar resan något dygn. Denna gång var jag ivrig att snabbt komma ut på fjället och beslöt mig för att flyga.

På kvällen hade jag packat min ryggsäck. Den vägde tjugofem kilo och innehöll nu allt jag behövde i form av mat och husrum under 10 dagars fjällvandring. Klockan halv elva på förmiddagen tog jag bilen och körde till Landvetters flygplats för att ta inrikesflyget till Bromma. Därifrån var det buss till Arlanda och byte till ett flyg som gick till Skellefteå. Problemet vid alla byten var att inte missa ryggsäcken som skulle lastas om mellan varje plan. Bagage kan ju lätt bli försenat och därför fick jag vid varje byte kontrollera att min ryggsäck var med.
I Skellefteå var det byte till ett plan som gick till Gällivare. Där fick jag åka linjebil in till staden och sedan ta postbussen till Ritsem. Väl framme i Ritsem drog jag på mig vandringskängorna och klev på båten som tog mig över sjön Akkajaure.

Klockan tjugo i tio på kvällen steg jag i land vid Akkastugorna och började min vandring. Jag var fysiskt framme vid målet men mitt sinne var fortfarande kvar i Göteborg. Jag kände mig yr och stressad.

Äntligen kunde vandringen börja. Jag kränger på mig min tunga ryggsäck och börjar långsamt gå uppför den branta backen. Det är en skön kväll och solen skiner. Kameran har jag hängt över bröstet. Mitt i backen ramlar kamerans linsskydd av. Hur skall jag få tag i det? Det är för jobbigt att ta av och på ryggsäcken igen så därför ställer jag mig istället mycket bredbent och böjer mig sakta framåt.
KRATSH! Ljudet kommer från min byxbak i samma ögonblick som jag fick tag i det tappade föremålet. Sömmen sprack från skrevet och ända upp till linningen. Här fanns nu en möjlighet för alla att titta in och en inbjudan till fjällens alla myggor att ha storkalas.

För att få ryggsäcken så lätt som möjligt hade jag endast tagit med oundgängliga saker. Jag hade bara ett par byxor och inga i reserv. Nål och tråd hade jag lämnat hemma.Vad skulle jag göra?
Jag gjorde det enda vettiga, det var ju kväll. En liten gräsplätt nere vid forsen Vuojatätno blev en utmärkt tältplats. Trött var jag av den långa resan. Det värkte i kroppen och det var svårt att hitta en bra sovställning. Allt känndes eländigt.

Jag låg i någon sorts dvala och tänkte på hålet i byxorna. Mitt i natten vaknade jag plötslig. Min hjärna har bearbetat problemet och lösningen var klar. Jag satte mig upp och rotade i ryggsäcken. Jodå, där låg en liten påse med tältlagningsgrejor. En nål och grovt vaxat segelgarn. Det var rätt mörkt i tältet men byxorna blir ändå lagade.

Fredag 18 juli, ur dagboken.
Mulet, lätt duggregn som går över. Gör frukost ute. Badar i den friska kalla forsen. Vilan var trots allt effektiv. Jag mår toppen! Detta är riktig semester!

Söndagen den 27 juli, ur dagboken.
Kl 22 anländer Kvikkjokks fjällstation efter att ha vandrat i genomsnitt 15 km per dag. Nu är jag lätt till både kropp och själ.

På måndagen tog jag postbussen till Jokkmokk och sedan tåg från Murjek, tåget gick 15,30 och kl. 10,40 på tisdags förmiddagen kliver jag av i Göteborg. Byxorna håller fortfarande och själen är rensad från all stress.