Trygghet

Vad är trygghet?

För mig är det att kunna känna mig säker på att jag inte utsätts för angrepp. Jag kan då känna lugn och ro. Förmodligen har den som lever i en krigssituation samma känsla. Man längtar efter fred, lugn och ro och att få utföra sina vardagliga sysslor utan att behöva känna någon ångest.
Tryggheten är något så elementärt att vi inte tänker på den när vi har det bra. Men den kan rämna utan att vi först observerar det.

I mitten av 1990-talet träffade jag en kvinna som jag tyckte om. Efter någon tid flyttade vi ihop men av praktiska skäl behöll jag min bostad som också var min arbetsplats. Där arbetade jag med mina projekt och hade alla mina tillhörigheter. Som frilansare inom både bild och text så måste man hela tiden vara på alerten och ständigt söka nya uppdrag.

Den här kvinnan hade en handikappad son som levde i misär "med myndigheternas goda minne". Hans mor uttryckte många gånger sin förfäran över situationen men menade att hon inte kunde göra något. Myndigheten påstod ju att sonen ville leva på sitt sätt och att han behövde frigöra sig från sin mor.

Jag fick veta att sonen blivit hjärnskadad efter en trafikolycka och att hans skador gjorde att han inte kunde förstå vilka människor som var onda eller goda. Han hade en egen lägenhet och kommunens personliga assistenter till hjälp. Egentligen borde han ha ett skyddat gruppboende, men kommunen hade inget sådant.

Hans lägenhet var en knarkarkvart där en dömd mördare, en knarkhandlare och en prostituerad kvinna flyttat in. De tog över hela lägenheten och sonen fick bo inne i en garderob. Jag kunde inte tro att något sådant kunde få förekomma i Sverige och lade många timmar på att kontakta myndigheter samtidigt som jag ju försummade mitt eget arbete.

Detta var hennes sons bostad.
Kommunens påstod att han själv ritat på väggarna,
men hur skulle en blind kunnat åstadkomma allt detta kludd?

Efter fyra års arbete hade jag lyckats med att få denne hjärnskadade man att flytta till ett gruppboende i en annan stad. Där fick han den hjälp han behövde och bor där fortfarande samt går på daglig verksamhet. Alla de missbrukande kompisarna är borta. Han ringer mig i bland och är rätt nöjd med sin tillvaro.
Nu tycker man ju att detta var rätt bra, men hans mor kritiserade mitt arbete under hela tiden även om hon till slut erkände att det nog var bra att sonen nu bodde tryggt. Det som möjligen grämer mig är att jag aldrig fått någon uppskattning för det jag gjorde. Kanske det var fel!

Jag har tolkat hennes kritik mera som oro och ängslan för vad som skulle hända med sonen och såg inte vad jag utsattes för. Vi talade om framtiden och hur det skulle bli när vi blev pensionärer. Att bo i ett gemensamt hus där jag kunde ha något rum som arbetsplats skulle ju kanske vara bra. Det blev kvinnan som köpte huset eftersom hon hade en del pengar från en tidigare husförsäljning att investera. Vi kom överens om att jag skulle betala ungefär vad jag tidigare betalt för hyra av lokal etc.

Jag minns att jag funderade över om det var så klokt att ha min verksamhet i hemmet. Skulle jag få ha mina grejor i fred, kunde jag skriva när jag ville? Men jag slog bort tanken, det skulle ju vara kul att ha ett hus där man kunde odla lite, ha hund osv.

Jag gillar ju att göra saker med ett hus, men varje gång jag gjort något så var det inte bra. Jag försökte förklara att jag kunde göra saker praktiskt men kanske inte så snyggt som ett proffs men det dög inte. Det enda tillfälle när jag slapp kritik var när vi var ute med båten. Jag har ju haft segelbåt sedan tonåren så jag vet vad jag gör. Kanske det var så att jag blev auktoritär i båt eftersom det måste vara en person som tar ansvaret, annars kan det ju gå illa.

Jag gillar ju havet, men om det känns otryggt där så föredrar jag skogen.

Jag var ju hemma på dagarna, även om jag emellanåt körde buss på halvtid. Detta innebar att när min sambo kom hem så försökte jag att ha lite te och mackor klart osv. Jag frågade henne om hur hon haft det på jobbet osv.
Men jag hade alltid gjort något fel. Antingen hade jag inte dammsugit eller också var det något annat. Jag lade om en trädgårdsgång med stenplattor två gånger, men det var ändå inte bra trots att det var funktionellt. Det gick så långt att jag hade ångest när hon skulle komma hem. Jag försökte tala om detta men hon menade att det bara var jag som inte tålde kritik och till slut började jag tro på detta.

Sakta bröts jag ner utan att jag förstod det. Jag klarade inte längre av att vara kreativ och jobba med mina projekt. En annan effekt var att jag tappade intresset för sex. Vem vill älska med den som ständigt kritiserar?
Detta var en intressant erfarenhet. Först trodde jag att mit bristande sexintresse hade sin orsak i stigande ålder, men när jag kommit ur mitt förhållande så har jag upptäckt att så inte är fallet. Det är inget fel på mig.

En dag hände något! Det var den hjärnskadade sonen som var på besök och jag blev verbalt illa hanterad av honom, trots att vi normalt var goda vänner. Det fick emellertid upp ögonen på mig och jag började fundera över min situation. Han hade ju både sin mor och far, ändå var det jag som drog det tunga lasset. Varför höll jag på med detta utan att ens få tack för mitt engagemang?
Ett halvår senare hade jag flyttat. Men det märkliga var att mina kompisar inte kunde förstå mig. De tyckte att jag övergav en svag kvinna. Hur skall man kunna förklara utan att svärta ner någon? Jag vet inte.
Jag skrev om detta tidigare. Läs här

När jag kom till min nya bostad i Orsa så kände jag lugn och ro men det har tagit nära ett år innan jag känt trygghet. I början när jag kom hit var jag illa däran, sade min kompis Kjell.

Men nu har jag hittat mig själv igen! Jag rår mig själv, lagar min mat, städar och läser. Tänk att få tid att läsa! Under flera år har jag ju inte kunnat det. Det skulle alltid tittas på TV och av det blev jag så trött att jag inte orkade mer. Nu har jag ingen dumburk, jag lyssnar på radio i stället. Så går jag ut med mina hundar.
Ofta kommer känslan av trygghet över mig.
Senast i dag när jag stod uppe på tunet och såg bort mot skogen där solen lyste på träden.

UNDERBART!

Jag bor på en södersluttning.
Under den mörkaste årstiden så orkar solen knappt över horisonten.
Men den belyser skogen på norrsidan.
Det är fantastiskt att stå och titta på den glödande skogen.