Rädd att bli sövd

Jag sparkar med benen och försöker komma loss men den kalla fuktiga trasan dränkt med eter pressas hårt över min näsa och mun, så blir allt svart. På Mörby lasarett hade man sagt till mina föräldrar att jag måste ta bort en körtel bakom näsan och som barn fick jag finna mig i vad de gjorde. Jag vaknade upp på en bädd med min mor intill mig och glömmer aldrig den fasansfulla upplevelsen trots att det är över femtio år sedan.

Tjugo år senare vaknar jag upp ur en annan narkos denna gång på Toraxkliniken vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och jag kunde inte röra mig. Det smakar lök i munnen och kroppen är alldeles förlamad, men min hörsel är desto skarpare. Jag hör människor prata runt mig och plötsligt ett kraftigt rapande ljud, det är när de för ner tuben i min strupe och jag får enorma panikkänslor, så blir det alldeles svart. Uppvaknandet var i något vitt kallt rum och rätt snabbt efter detta transporterades jag som ett kolli i en ambulans till Rehnströmska sjukhuset där jag var inlagd för lungproblem. Jag var rökare på den tiden.

År 2001 och det är åter dags att sövas. Denna gång är det läkarna på Lundby sjukhus i Göteborg som skall ta kommando över min kropp. Jag kommer att bli reducerad till ett föremål utan värde och vilja.

Redan när läkaren berättade om den nödvändiga operationen så slog jag larm.
- Jag är dörädd, sade jag.
Man uppmanade mig att berätta detta för narkosläkaren.

I fjorton dagar hade jag oroat mig. Jag hade berättat för min omgivning om min förestående operation och om min rädsla och jag hade till och med skrivit ett testamente. Därmed tyckte jag att jag har förberett mig väl, men min ängslan var ändå alltid närvarande i mina tankar. En natt såg jag framför mig hur den där tuben kördes ner i min strupe och hur de med knivar började karva i mitt inre, men så tvingade jag mig att pressa bort sådana bilder.

En måndagsmorgon gick jag på darrande ben in på kliniken. En mycket vänlig kvinnlig läkare ville nu göra en kort undersökning, men jag fick kräkreflexer när hon ville titta i min hals. Med bedövningsvätska så gick det bättre och hon konstaterade att operation faktiskt var nödvändig, jag hade papilliom på stämbanden.
Lätt uppskrämd och med den beska bedövningsvätskan rinnande i halsen vandrade jag upp till operationsavdelningen för inskrivning och inläggning.



- Här är ditt rum och din säng, sade en vänlig sköterska och jag berättade än en gång om min rädsla. Hon lyssnade vänligt och sade att hon skulle föra detta vidare till narkospersonalen. Efter ett tag kom hon in och gav mig ett par piller som skulle göra mig lugnare och frågade om jag ville prata med narkosläkaren.
- Nej, för all del, sade jag. Jag vill inte prata med dem. Se bara till att detta går fort!

När hon gått så kände jag hur det stack till på min vänstra handled och jag skrapade instinktivt bort det. Det var en mörk fläck som jag först trodde var torkat blod men som senare visade sig ha mängder av röda ben, en fästing! Jag hade fått den under morgonens promenad med hunden. Jag klämde sönder den och placerade på en servett. Jag tänkte att om jag berättade om den så hade de nog trott att jag fått hallucinationer.

En stund senare släntrade en grönklädd man in och satte sig på sängkanten. Han presenterade sig som Anders och var narkossköterska. Han ville höra om min rädsla, sade han. Jag hade svårt att berätta för gråten satt i halsen men till slut berättade jag om mina upplevelser på Toraxkirurgen på Sahlgrenska för trettio år sedan.
Anders såg länge på mig och frågade
- Har du berättat för någon om denna upplevelsen tidigare, någon psykolog eller så?
Jag sade att jag nämnt det direkt efteråt men att ingen verkade ta någon större notis om det. Sedan dess har jag hållit mig så långt borta som möjligt från allt vad läkare och sjukhus heter.

Anders gick, men efter några minuter återkom han och körde mig med min säng in i operationsavdelningen. Han hämtade en flaska med dropp och satte sig sedan på sängkanten igen. Där satt han och småpratade medan han med van hand applicerade en manschett omkring min arm för att kunna sätta en kanyl in i mitt vänstra armveck. Det kändes knappt.
Så frågade han igen om mina upplevelser av tidigare narkos och då kom jag ihåg händelsen i min barndom. Anders log lite och menade att jag tydligen hade förträngt den.

En något äldre man likaledes klädd i grönt dök upp vid min sida och presenterade sig som narkosläkare. Han sade att de gaser man använde i slutet av 1960-talet hade haft just de problemen att patienterna inte blev ordentligt nedsövda och vaknade upp men nu hade man mycket bättre saker.
Jag tänkte att, så säger de ju alltid och i normala fall hade jag kanske inte trott honom men nu började jag väl att bli lite medgörlig av tabletterna.
Anders sprutade åter in något och jag kände att jag blev lite varm och dimmig i huvudet. Det började vid hjässan och spred sig nedåt, men så försvann känslan.

Sängen rullades in i rummet bredvid och jag flyttades över på en obekväm bår. Hela rummet kändes skrämmande, den smala båren och de stora lamporna i taket. De fixerade min höger arm och jag kände en svag panik komma, det var nämligen den armen som de använde på Thoraxkliniken. Men Anders pratade och pratade med mig, det kändes som en kompis. Han hade ju också släkt i Strömstad.
Jag fick ta loss min arm och klia mig på näsan. Så pratade de om att söva mig men narkosläkaren sade att de nog skulle vänta till doktorn kom. Men då var min uppmärksamhet helt borta.

När jag vaknade på intensivvården så låg jag åter i sängen och kände mig förvånansvärt klar i huvudet. Rummet hade vänliga gula draperier och det kändes rätt skönt. Jag hade ingen huvudvärk som jag trott, men var torr i munnen. En sköterska spryade någon vätska i munnen på mig och kollade blodtryck osv. Hur länge jag låg där vet jag ej säkert men kanske någon timme, sedan körde de in mig i mitt rum.

Nu fick jag en isglass och ett glas vatten och det smakade helt underbart. Jag ville gå på toaletten och fick göra det om jag inte låste dörren, sade sköterskan. Men jag svimmade inte utan satte mig sedan i sängen och läste lite veckotidningar. Något märkligt var det dock. Gång på gång somnade jag till över tidningen och hade mindre drömupplevelser. Detta höll på i flera timmar.

Så kom de med lite mat, spagetti, rårivna morötter och mikrade ärtor. Till detta fick jag en äcklig sås. Den åt jag ej, för det gick inte att se vad det var och den luktade inte gott. På blåbärskrämen hade de hällt sötmjölk men den hällde jag i ett glas och åt krämen. Den var god.
Några timmar senare fick jag två ostmackor och en kopp te och halv tio somnade jag gott.

Klockan sex nästa morgon vaknade jag och det var en pina att vänta ända till åtta för att få kaffe och macka. Jag körde ju buss på den tiden och gick ju upp tidigt. Jag var van att äta frukost halv fyra på morgonen.

Klockan nio var jag på återbesök hos den kvinnliga läkaren och det visade sig att det var hon som opererat mig. Jag fick mina förhållningsorder som går ut på att jag inte får tala på två veckor. Jag har ju ett sår intill stämbanden och det behöver läkas. Annars mår jag oförskämt bra nu.

Sedan detta skrevs har jag sövts och opererats ett tiotal gånger. Man vänjer sig.
Nu verkar det emellertid som jag är bra. De senaste två åren har läkarna inte kunnat hitta några fel varken på stämband eller i näsan. Det verkar som att de lyckats bota.